Fortsättning....
Hej,
Det var hemskt vad det blev långt innan. Det blir längre än vad man tror när man ska försöka skriva av sig men det är ju egentligen bara för mig själv, för det är nog ingen som är intresserad av detta, så jag bara skriver på. Jag har fått ta fram laptopen istället, så man kan skriv ordenligt istället för ipaden som man inte kan känna tangenterna på.
Jag är inte den oroliga typen men tankarna börjar ändå komma nu inför operationen, då man ska ta bort en tårtbit av bröstet. Till historien är att min pappa gick bort i tarmcancer nov 2009, som spritt sig till levern och min mamma gick bort i lungcancer, 69 år, i feb 2012. När det hände var det min äldre syster som fick ta det mesta pga att jag bort den bra bit bort. Mina småsyskon skulle hjälpa till men det blev mer prat än hjälp. Min minsta syster och bror slutade nästan träffa mamma pga att de inte kunde hantera det och min syster sa nästan inget till sina barn, så man kan säga att de förlorade sin mormor bra mycket tidigare än de hade behövt.
Nu sitter jag själv och säger till min man att jag inte vill att han säger något till någon och absolut inte till barnen. Min mellanson tog det hårt att morfar och sen mormor dog i cancer, fast han var med på mormors begravningen men för honom är det en sanning att får man cancer så går man bort. Min mans syster gick bort i år i hjärntumör, så han har ju upplevt det så för ingen han känner har repat sig från cancer. När min minsta sons fröken fick bröstcancer och är ledig nu, så är det han första tanke att hon kommer att dö vilket han säger till sin bror. Jag får rätta honom direkt att det behöver inte vara så.
Så därför tycker jag absolut att vi inte ska säga något än när det kanske inte ens är cancer. Om det är det, så får vi fundera då. Problemet är bara, vad ska jag säga nu när jag ska opereras. Mellanson är väldigt intresserad av forskning och vetenskap. Han kommer kanske kolla upp det så jag vill säga något som ligger nära sanningen och som man kan säga att det troligen inte är någon fara. Han funderar så mycket och om jag säger cancer så kommer han att oroa sig fördärvad. Man kan inte göra så mot en 10åring. Han kan bli förtvivlad för att ett vetenskapsprogrammet säger att världen kommer att gå under om inte man slutar att skövla regnskog. Det räcker inte med att förklara att det är inte kört än och att det är de vuxna som måste ta ansvaret och göra något och att det är inte barnen ansvar än.
Så vad har jag för rätt att döma min syster att hon inte sa som det var till sina barn. Det är bara synd att de inte fick träffa sin mormor det sista halvåret. Allt är inte så lätt som det ser ut alla gånger.
Vad säger man till företaget nu när jag måste vara borta två dagar för operation? Jag hade önskat att inskrivningsdagen skulle vara ett besök på 1-2 timmar men det börjar redan på morgonen och tar ev hela dagen. Det är ingen knuta så man måste markera med ståltråd var området är innan operation dagen innan (läskigt) och sen är det provtagningar mm. Kan man säga att man är sjuk för jag är ju på sjukhuset? Jag vill inte någon ska veta om det inte är något. Jag har redan börjat dokumentera det jag är ensam om på jobbet och det kan jag säga är inför semestern och gå igenom allt, så lämnar jag ingen i sticket om det skulle vara allvarligt. Jag kommer att gå på semester helgen efter operation, så jag har 5 veckor på mig att få reda på resultat och så.
Eller måste man säga något? Nu är min närmsta chef sjuk och tar en vecka i taget, så ska jag ta upp det med it-chefen som har hand om personalfrågor nu?
Jag tänkte diskutera det med min man men jag vet inte om han orkar med det. Han pratade inte mycket om det när hans syster var sjuk. Undrar vad han tänker nu eller om han är så cool som han säger att det är inte lönt att oroa sig för sådant som man inte kan ändra på. Undrar på om han har funderat på att han kan bli ensam med alla barnen?
Nä, nu får jag sluta för idag.
God natt,
Tösa
