Bra ide?
Hej!
Att jag skulle börja skriva på en egen blogg, hade jag aldrig kunna tänka mig, om du frågat mig för någon månad sen. det som gör att jag funderar på att göra det nu är tyvärr inte någon rolig anledning. För någon månad sen var jag på den årliga mammografikontrollen som man blir kallad till. Jag har skjutit upp det ex antal gånger på grund av att jag varit fullt upptagen i ett projekt sedan förra sommaren. Även den här gången passade det inte så bra fast vi var klara med projeket, så jag tänkte först att jag skulle strunta i det i år men så ändrade jag mig. Jag tänkte att nog måste jag ha en timme över. Så jag kom iväg.
När beskedet kom som vanligt så hade jag förväntad mig det vanliga svaret att allt normalt som vanligt, men nu blev jag kallad till ny undersökning för man ville ha kompletterande röngenbilder och ev provtagning. Det var inte oroande för det har jag varit med om för 20 år sen och då var det inget. Sagt och gjort, jag kommer dit efter fler bilder vill läkaren ta ultraljud och provtagning. Sjuksköterskan stannar kvar och småpratar medan läkaren kollar i mikroskop och jag tänker på att jaha har det så mycket tid. det brukar ju inte finnas i vården idag. Sen kommer tanken smygande att många kanske är oroliga för vilket besked man ska få.... Men, men jag är inte orolig. Läkaren kommer tillbaka och säger att hon ser förtättning i vävnaden men det kan ha funnits innan men man ser det först nu när man blir äldre (över 40) men det är mjukt så det är lite missvisande. Hon säger att hon tycker det ser snällt ut men vill gärna diskutera det med sina kolleger på det på veckans frågestund. Hon sa att hon aldrig ljuger. Om det inte är något ringer hon om en vecka annars skickar sjukhuset en remiss för vidare undersökning om någon vecka.
Ja, ja tänkte jag när nästa brev kom med en kallelse från kirurgavdelningen med en tid till läkare och ett formulär att fylla i. Då slår mig tanken att detta kanske är något ändå men det är ju inte någon mening att oroa sig innan man vet. Min man har glömt vilken dag jag skulle på den komletterande undersökningen och jag funderar på att strunt i att säga något. Varför oroa honom när vi bara någr månader tidigare begravt hans syster efter en hjärntumör. Men jag säger det ändå och han säger som vanligt att det ju ingen ide att oroa sig i onödan och de hade säkert ringt om det var allvarligt. Då slår det mig att jag vet att man ger aldrig ett negativt besked per telefon.
Nästa tid kommer och jag får prata med läkaren och jag får veta att jag har förstadium till cancer men det är en 1a där 3 är värst innan cancer. Så man vill ta bort förändringen för de förstår inte riktigt vad det är men i och med att det är en 1a så behöver man inte ta lymfkörtel i armhålan. Jag frågar om manvet om det är god eller elakt och då sa hon att det ju inte godartat utan man vill ta bort det för det ska man inte gå omkring med. Hon lyssnar på hjärtat inför operation och då hör hon blåsljud som ska kollas upp. Jaha. Den tiden får jag samma dagmen det visar sig vara ok. Sköterskan fixar med tider och säger att hon inte vill ge mig det rosa häftet än för vi vet ju inte än. Vad tyckte jag??? Inte vet jag säger jag utan jag tycker hon ska bestämma för hon vet nog bäst.
Visst börjar man fundera och min man har glömt när jag skulle dit så jag funderar på att inget säga. Det går en dag men det känns som att jag ljuger så jag säger det. Man kanske inte ska var själv med tankarna ändå.
Nä, nu är batteriet snart slut och jag vill inte tappa texten så jag får slut.
Hälsningar Tösa
